Ordförklaringar

Beträffande nedanstående beteckningar kan tilläggas att berydelsen av dessa kan variera från tid till annan. Naturligtvis kan beteckningarna skilja sig mellan olika trakter i landet.

Arbetsattest: Vid tillälligt arbete på annan ort i Sverige (även utomlands såsom t.ex.Amerika eller Norge) var man förr tvungen att ta ut en arbetsattest hos kyrkoherden. Om arbetsattesten varade en viss tid och man ej återkom inom denna tid, -arbetet tog längre tid än beräknat-, kunde man bli skriven som lösdrivare. Om personen ifråga ej återkom (t.ex. stannade kvar i Amerika eller Norge) hamnade denne så småningom på längden över obefintlige.

Backstuga/Backstusittare: Juridisk beteckning för stuga på ofri grund, där den boende ej var i tjänst hos markägaren. Backstugor blev tillåtna vid mitten av l700-talet, för att den växande befolkningen skulle ha någonstans att bo. Den som bodde i en backstuga benämndes backstusittare. Ofta var den boende där hantverkare av något slag. Backstugan kunde vara allt från en liten oansenlig stuga till ett rejält bostadshus av för tiden hög standard och backstusittaren kunde vara en skicklig snickare el. dyl. som kunde ha det mycket bättre ställt än markägaren (hemmansägaren). Beteckningen backstusittare har under senare tider fått en oforskyllt dålig klang. Många tror felaktigt att en backstuga var detsamma som en jordkula. Jordkulor, vilket var sällsynta, var ingrävda i en slänt, så att i huvudsak endast ena väggen samt taket behövde byggas, varför man kan säga att det var en typ av sutteränghus. Juridiskt sett kunde en jordkula naturligtvis vara en backstuga. Endast en jordkula, Algåsen, är med säkerhet känd i Eskilsäter.

Boskapslängd: I längden upptas hemmanets namn, brukarnas namn samt hur många hästar, kor och andra djur samt antal tunnor utsäde. Dessa fördes av den anledningen, att det togs ut skatt för varje djur, boskapspenning, samt för den odlade arealen. För t.ex. en häst eller oxe betalades 8 öre, och för varje tunnland utsäde 2 öre. Boskapspenning påbjöds är 1620 men försvann med tiden. Det förekom nog ett visst svinn.... . Kanske en- och annan ko som betade på skogen råkade "glömmas" när skattskrivarna kom.

Brukare: Sköter annans gård.

Dagkarl: Ej fast anställd person som arbetade mot kontant lön.

Dagsverke: En dags arbete.

Danneman, dannekvin: Redlig medborgare.

Domböcker: Förutom "vanliga" brott såsom slagsmåI, stöld och sabbatsbrott vilka upptas och utredes i detalj inför tinget, tas ibland upp om någon är ett utomäktenskapligt barn. Dessutom utreds ibland tvister om arv och rågångar och mycket annat som kan ge värdefulla upplysningar. Domböcker finns bevarade från mitten av 1600-talet och framät, men är ofta svårlästa. Aldre domböcker finns vanligtvis att tillgå på Microfice.

Dräng: Ursprungligen beteckning på vuxen ogift man av bondeståndet. Beteckningen användes även på ogift son som bodde hos foräldrarna. Beteckningen drcing fick senare alltmera betydelsen av anställd ogift jordbruksarbetare. En drång var anställd på ettårskontrakt. Hemmavarande ogift son fick då beteckningen hemmason.

Dödbok: Där anges den avlidnes namn, hemvist samt död- och begravningsdatum. Åven dödsorsak anges oftast. Började föras år 1688 for Eskilsäters del. Finns vanligtvis att tillgå på Microfice (äldre än70 år). Efter 199I ar det Folkbokforingen som har hand om detta.

Fattighjon: Person som p.g.a. ålderdom, eller änka med minderåriga barn, ej helt kunde försörja sig själv och därför fick understöd i form av pengar, spannmål eller annat. Fjärdingsman: Biträde till länsmannen. En slags lokal polisman.

Fru: Först drottning eller furstinna, sedan vandrar titeln nedåt men är länge förbehållen adliga damer.

Fruntimmer: Kvinnor av fornäm börd.

Frälsehemman: Hemman som fram till mitten av 1700-talet endast fick ägas av en adelsman. Denne kunde bruka gården med egen personal eller -vilket var vanligt- arrendera ut den på samma sätt som kronan.

Fröken: Först endast kungadöttrar men senare motsvarande förvandling som fru (se d.o).

Födelsebok: Där anges födelse- och dopdatum, barnets samt föräldrarnas namn och hemvist. Även dopvittnenas eller faddrarnas namn och hemvist anges. Började föras år 1688 for Eskilsäters del. Finns vanligtvis att tillgå på Microfice (äldre än70 är). Efter 1991 är det Folkbokforingen som har hand om detta.

Förpantning/Förpantningsägare: Gård eller jordområde, oftast mindre, som arenderas i t.ex. 49 år, där arrendet betalas för hela tiden vid tillträdandet. Det var vanligt att ett obebyggt område togs som förpantning och därefter bebyggdes av förpantningsägaren. Gevaldiger: Lägre polisman. Titeln ändrad år 1850 till poliskonstapel.

Gårdsfogde: Äldre beteckning för inspektör (se d:o).

Hektar: 10000 kvadratmeter (eller c:a 2 tunnland).

Hemmadotter: Hemmavarande ogift dotter. Se även Piga.

Hemman: I praktiken är varje landsbygdssocken indelad i hemman av olika storlek. Om man för Eskilsäters del, jämför t.ex. en skattelängd från 1600-talets mitt, där hemmanens namn finns upptagna, med en förteckning över hemmanen vid 19OO-talets mitt, upptäcker man att det till allra största delen är samma namn nu som då. Under århundradenas lopp har däremot stavningen ändrats, vilket väl berodde på vem som var skrivare samt hur denne försökte tolka vad han hörde. Det lokala uttalet av namnen har nog i -allmänhet inte ändrats nämvärt under århundradenas lopp. Troligen ändrades inte hemmanens gränser så värst mycket under denna tiden. Däremot har under 190O-talets slut hemman lagts samman, varigenom det sammanlagda hemmanet fått det ena hemmanets namn och det andra hemmanet försvunnit eller att det endast återstår ett hus med tomt med detta namn. Beteckningen hemman har en lång historia. Under Gustav Wasas regering på 1500-talet, tog statsmakten ett hårdare grepp om landets styrelse. För att eflektivare ta ut skatt, kom varje gård under 150O-talets mitt att värderas och värdesättas i de jordeböcker som då upprättades. Gårdarna fick sig då tilldelat ett hemmanstal som baserades på den avkastning gården hade. Hemmansvärderingen är en sammanslagning av gårdens samtliga resurser. Åker- och ängsmarkernas storlek och bordighet var den absolut viktigaste måttstocken för gården, men även utmarkernas möjlighet till bete och skogstillväxt, fiske i åar och sjöar m.m. togs med i bedömningen. Grunden för bedömningen av hemmanstalet var att ett helt hemman skulle kunna forsörja den familj som brukade gården samt dessutom kunna betala skatt till kungen. Före hemmanstalens inforande betecknades gårdarna helgård, halvgård samt torp. En helgård motsvarade ett helt mantal, halvgård motsvarade ½ samt ett torp 1/4 mantal. Under 1500- och 1600-talen började städernas befolkning att växa samt järnhanteringen i Bergslagen etablerades. Dessa behövde stora kvantiteter mat utifrån eftersom de inte var självförsörjande. Efterfrågan och priser på mat steg, varför det gick att försörja sig även på en mindre gård. Åven priserna på jord steg, varför storleken på gårdarna minskade. Hemmansklyvning, d.v.s. uppdelning av gårdar mellan flera brukare blev allt vanligare på 1600- och 1700-talen. Staten motsatte sig detta, eftersom man var rädd for att forlora skatteintäkter från gårdarna, om de blev så små att de inte kunde forsörja sina brukare och betala skatt till kronan. Med förbättrad jordbearbetning, bättre utsäde och starkare dragare ökade avkastningen. Därför kunde en gård som under 1500-talet försörjde en familj som betalade skatt, under 1700-talet försörja tre familjer som var och en betalade skatt. Jämfor kartorna från 1600-talets mitt med kartorna från slutet av 1800-talet i boken. Framtill 1880talet var oreglerad hemmansklyvning förbjuden i lag, men när den släpptes fri uppstod en mängd smågårdar med krångliga beteckningar som t.ex. ett 1727/6480.dels mantal. Om en brukare ansåg att gården var för högt värderad i jordeboken, kunde den omvärderas vilket kallades att gården formedlades. Då en gård på t.ex. 1 mantal formedlas till ett 3/4 mantal, minskades skatten med 25 %. Om en familj inte kunde betala skatten, blev gårdsbrukaren kronovrak och vräktes från gården, även om det rörde sig om en självägande skattebonde. Kronan konfiskerade då gården och arrenderade ut den till en ny brukare.

Flera olika typer av hemman fanns, såsom skattehemman, kronohemman och frälsehemman. Se avsnittet " Ordförklaringar".

Hemmason: Hemmavarande ogift son. Se även Dräng.

Hjon: Lär ha varit ett gammalt ord för person utan hänsyn till kön. Levde kvar i beteckningarna fästehjon=trolovat par, hjonelag=äktenskap, tjänsehjon=tjänare, samt senare i fattighjon och rotehjon (se d:o).

Husförhörslängd (efter c:a 1896 församlingsbok): Föres hemmans- och familjevis. Alla uppgifter om familjemedlemmarna, såsom yrke, namn, födelsedatum, födelseförsamling, varifrån samt varthän de flyttade. Dessutom anges även läskunnighet samt när husförhör och nattvard bevistades. Även "'personliga uppgifter" antecknades där förr i tiden, såsom lyten, begångna brott m.m. Förutom hemmanets namn, anges torpens namn oftast. Däremot tyvärr ej namnet på stugan om stället äger del i hemmanet. Backstugor o. dyl. anges sällan med namn. Husförhörslängder för Eskilsäters del börjar 1751 men har många "luckor" under 1700-talet, samt vattenskador (svårlästa) en del år på 1800-talet. Finns vanligtvis att tillgå på Microfice (äldre än 70 år). Husförhörslängder är den bästa skriftliga källan rörande personer. De förekommer endast -vad det sägs- i Sverige och Finland, varför dessa länder lär ha den bästa folkbokföringen i världen.

Häradsdomare: Före 1734 biträde till häradshövdingen, därefter endast förste man i nämnden.

Högvälborne: Högadlig person. (Se även Välborne).

Inhyses, inhysehjon: Inneboende.

Inspektor: Anställd person för att sköta större jordbruk åt ägaren. Äldre beteckning gårdsfogde

Jordegumma: Barnmorska.

Kronohemman: Gården ägdes av kronan (staten) och utarrenderades till en brukare, kronobonde. Arrendekontraktet löpte som regel i sex år och förutom arrendets storlek, angavs även hur gården skulle underhållas. Om t.ex. byggnader hade underhållits for dåligt under arrendetiden blev arrendatorn ersättningsskyldig, d.v.s. han fick betala för husröta. Kronobonden hade ingen rätt att bestämma vem som skulle bruka gården efter honom, men som regel brukade en son (eller dotter och måg) överta arrendet. I början av 1700-talet fick kronobönder rätt att friköpa sin gård från kronan. Gården betecknades därefter kronoskattegård Den största delen kronojord var före detta kyrkojord som kronan konfiskerade vid reformationen på 1500-talet. Katolska kyrkan var före denna tid den största markägaren i riket. Kronan hade rätt att avhysa sina arrendatorer. Detta var vanligt efter 30-åriga kriget då officerare till största delen fick betalt for sina tjänster med jord. Arrendatorerna tvingades då bort från sina gårdar och ersattes av adelspersoner på säterier.

Kronoläns man: Motsvarande nutida Landsfiskal.

Kvarntullslängd: Är 1625, bland annat for att finansiera krigföringen, beslöts att en kvarntull skulle införas, d.v.s. en viss avgift för varje tunna säd som förmaldes, varför kvarntullslängder upprättades. För handkvarnarna tillämpades en form av självdeklaration, vilket givetsvis gav upphov till en omfattande skatteflykt, varfor denna skatt upphörde redan på 1630-talet. Vanligt folk ansåg väl inte att krigföringen var något särskilt behjärtansvärt ändamåI. Istället infördes mantalspenningar (se mantalslängd), d.v.s. ett visst belopp för varje person.

Kyrkoböcker: Flera olika typer av kyrkoböcker, som man i dagligt tal kallar det, finnes. En del kyrkoböcker började att föras i slutet av 1600-talet. De mest använda i forskningssyfte är födelsebok, vigselbok, dödbok samt husförhörslängd (se d:o). Dessutom finns in- och utflyttningslängder samt kyrkoräkenskaper m.m. Finns vanligtvis att tillgå på Microfice (äldre än 70 är).

Kyrkvärd: Två i varje församling. Tog upp kollekt samt biträdde vid nattvardsgång. Landbo: Brukare av annans jord.

Lägenhet/lägenhetsägare: Boställe med åkerareal som är så liten att den ej kan betraktas som jordbruk. I praktiken en tomt med en liten åkerlapp till. Ägaren betecknas som lägenhetsägare.

Lösdrivare: Egentligen kringdrivande person utan fast bostad eller arbete. Vid tillfälligt arbete på annan ort i Sverige (även utomlands såsom t.ex.Amerika eller Norge) var man förr tvungen att ta ut en arbetsattest hos kyrkoherden. Om arbetsattesten varade en viss tid och man ej återkom inom denna tid, -arbetet tog längre tid än beräknat-, kunde man även bli skriven som lösdrivare. Om

personen ifråga ej återkom (t.ex. stannade kvar i Amerika eller Norge) hamnade denne så småningom på längden över obefintlige.

Mantalslängd: Eftersom skatten kvarntull (se kvarntullslängd) ej gav avsedd inkomst för staten, infördes mantalspenningar. För att denna skatt skulle kunna tas ut, upprättades mantalslängder. De är till en början inte så utförliga, men hemmanets namn samt namnen på husbönderna på hemmanet anges samt hur många skattskyldiga det fanns i varje hushåIl. Den undre gränsen för skattskyldighet varierade frän 12 år 1635 till 18 är från 1857. Den övre åldern varierade mellan 60-63 år, men slopades 1863. Dessa längder blev med tiden mera utförliga. Trots att det förekom en del fusk med även denna skatten, är det en ovärderlig källa innan kyrkböckerna infördes. Mantalspenningarna upphörde 1938, efter drygt 300 år!

Nämndeman: Bisittare i häradsrätt. Vald på livstid bland lägst 2l-årigabönder. 12 st. i varje häradsrätt.

Piga: Ursprungligen beteckning på vuxen ogift kvinna av bondeståndet. Beteckningen användes även på ogift dotter som bodde hos föräldrarna. Beteckningen piga fick senare alltmera betydelsen av ogift kvinna som var anställd på en gård. En piga var anställd på ettårskontrakt. Hemmavarande ogift dotter fick då beteckningen hemmadotter. Rotebonde/rotehållare: Bonde på rotens största gård.

Rotehjo: Person som var helt oförmögen att själv klara sin försörjning och sitt boende. Rotehjon var vanligtvis en gammal och orkeslös person, föräldralösa barn eller någon med svårt handikapp. Roten, vilken bestod av ett antal hemman, fick då dra försorg om personen, vilken då flyttades runt på gårdarna inom roten. Om mantalet på en gård var t.ex. l/l2-del av roten, fick denna gården hysa, föda och sköta personen I/l2-del av året.

Rättare: Arbetsledare på större gård.

Sexman: Vald av sockenstämman för att tillse kyrkans och prästgårdens underlydande samt att biträda fjärdingsmannen. Försvann med 1862 års kommunallagar. Skattehemman: Familjen ägde själv gården och betalade skatt till kronan. Den som ägde en sådan gård kallades skattebonde, och familjen hade rätt att besitta gården så länge som de kunde betala skatt till kronan och kyrkan. Ibland kunde en generös regent skänka bort kronans beskattningsrätt till en gård, så att bönderna där fick betala skatten till en adelsman i stället för till kronan (staten). Drottning Kristina var ju inte känd för att vara snål mot adeln. Kronans skattebortfall fick istället ersättas med höjd skatt för den övriga befolkningen.

Sockenman: Ägde talan vid sockenstämman.

Soldattorp/Indelt soldat: Soldattorpet var till sin storlek och byggnation i allmänhet som ett vanligt torp. Soldaten gjorde inga dagsverken på hemmanet där torpet låg, utan skulle istället delta i krig när så påkallades. Hemmanet där soldattorpet var beläget, ingick i en soldatrote, ofta bestående av flera gårdar, vilka gemensamt skulle bestå soldaten med nödvändiga byggnader, åkermark, ved, vissa matvaror samt ofta kontant lön; lega. Dessa saker upptogs i ett ganska detaljerat soldatkontrakt som upprättdes mellan soldaten och roten. När soldaten var utkallad i krig, övning eller annan tjänst åt kronan vid sådd- och skördetid, var soldatroten skyldig att sköta detta arbete. Att soldattorpet var i gott skick kontrollerades vid en torpsyn, vilken utfördes av en högre militär vid regementet. Soldatroten blev då ålagda att avhjälpa de brister som kommit fram vid syneförrättningen. Systemet med indelta soldater tog sin början i slutet av 1600talet och avskaffades omkring år 1900.

Statkarl, statdräng ("Statare"): Person som var anställd, vanligtvis på en större gård, och fick en del av lönen i jordbruksprodukter från gården, s.k. stat, samt resten av lönen i pengar. Även bostad ingick i lönen. När denna betalningsform infordes var den säkert bra. Vid år med missväxt kunde priset på jordbruksprodukrer stiga till det flerdubbla, varför en vanlig lön i pengar inte räckt till maten. Stataren däremot behövde ju inte betala något extra eftersom han fick rnatvarorna in natura. Eftersom skördarna blev säkrare och större under 1900-talet, samt matvarupriserna relativt sett lägre, blev lönedelen in natura mindre värd. Systemet hade spelat ut sin roll och år 1945 avskaffades systemet, varefter all lön därefter utgick i pengar.

Storskifteskartor: Upprättades då storskiftet genomfördes i Sverige. De finns för en del gårdar från l7OO- och 1800-talet, men sällan för säterier och frälsegårdar, vilket är en nackdel för Eskilsäter.

Säterier: Ursprungligen stora jordbruksgårdar som var befriade från statlig skatt mot att innehavaren var beredd att stödja kungen militärt. Under lång tid kunde dessa gods endast ägas av adliga personer. Dessa egendomar skapades oftast genom att en person, oftast adelsman, fick dem i belöning eller gåva av kungen, men det kunde också ske genom att man själv uppförde en ståndsmässig gård med ordentlig ladugård på sin mark. Hur det än gick till var ägaren alltid tvungen att få säteriet godkänt från högsta politiska ort. Inte mindre än fem säterier har funnits i Eskilsäter: Byn, Kärvinge, Säter, Rosenborg och Aggerud.

Torp/Torpare: Beteckningen torp är gammal och betydelsen har varierat under tidernas lopp. Numera användes mestadels beteckningen torp för, oftast äldre, fritidshus eller mindre gård för fritidsboende. Naturligtvis har väl många fritidshus tidigare varit torp Fram till mitten av 1500-talet, var det en gård av storleken 1/4 mantal Senare beteckningen på oftast mindre gård vilken arrenderades av en torpare som betalade arrendet med arbete hos torpets ägare. Torparen var inte skyldig att personligen utfora dagsverkena. Han kunde istället skicka någon annan i sitt ställe, t.ex. en vuxen son. Torp var fram till 1700-talets mitt ej tillåtna på skattehemman. De avsaffades under 1900-talets första hälft. Torparens skyldigheter och rättigheter reglerads i ett kontrakt.

Ordförklaringar

Kontakt