Mina unga år 1931 - 1951

Det var ungefär här livet började.

1931 i december närmare bestämt på julafton såg jag dagens ljus i Engelbrekts församling i Stockholm. Varför vet jag ej säkert, men tydligen var sjukvården säkrare i den stora staden, men far med två kvinnor var redan skrivna i Nacka juli 1930. 1931 var redan min syster född och far höll på med ett husbygge som sedermera blev vår adress som följer: Villa Eken, Ektorp, Skuru i Nacka kommun. Här bodde vi tills våra föräldrar skilde sig. Min syster gick kvar i Nacka skola till och med klass fem före flytten till Värmland. Min syster var då inneboende hos familjen Åberg, som tog över ägandet av fars nybyggda villa.

Omkring 1937-38 flyttade mor med oss barn till sin hembygd i Värmland, Eskilsäters församling längst ut på Värmlands Näs. Varför har alltid varit en gåta för mig utan svar., tror att det var en gammal skolkamrat som lockade henne tillbaka till hemtrakten. Mor sa en gång något år innan hon avled 1999, ”han slog mig aldrig”, här menade hon min far.

De orden gjorde mig mycket stolt.

Nedan skall jag försöka förklara några händelser som etsat sig fast i mitt unga liv.

Alla regnbågens färger.

Jag var omkring  fyra fem år då jag fick följa med mor till en insjö, vid namn Bastusjön, som låg c:a 900 meter från hemmet, där dagens tvätt skulle sköljas.

Minns att det var en stor potonbrygga med en landgång cirka tre till fem meter lång, gjord av två plankor. I bryggans två hörn sträckte sig två wirar mot land där en väg gick förbi. Minns även att ett hus fanns på andra sidan lite högre upp, fick veta senare att det var där Wilhelm Moberg bodde  och att min syster var klasskamrat med en av döttrarna.

Jag hade fått en gul buss med rött tak som jag drog fram och tillbaka på landgången. Minns även att bussen föll i vattnet och att jag sträckte mig efter den, sedan vet jag bara att världens vackraste färger visade sig, det var så vackert.

Mor hade hört plasket och vände sig om, förstod vad som hänt. Hon berättade senare att hon fick tag i min ”kalufs” (håret) när jag kom upp för tredje gången intill bryggkanten.

När mor bar mig över landgången såg jag min gul-röda buss flyta utefter ena wiren. Vi hade en skrinda med fyra hjul som mor drog mig hem i. Vet att jag vaknade till i skrindan utefter vägen, men somnade tydligen till igen. Det kunde inte ha varit mer än några hundra meter mellan sjön och hemmet. I sängen somnade jag tydligen, men kommer ihåg att jag vaknade när mor skulle tillbaka för att ta hand om den ensamma tvätten. Vid bryggan lär det varit en liten uppståndelse då grannarna visste att mor ej kunde simma vid den tidpunkten. (Hon lärde sig att ta några simtag samt lärde sig att cykla vid senare ålder).

Jag stod där med min ömma tumme.

Det kan ha varit samma år eller året efter ovanstående. Jag stod nere på gångvägen upp till huset med tummen rakt upp, öm som bara den. Hade fåt ett stick av en gästvänlig humla som jag tydligen gjort förnärmad på något vis, ont hade jag.

När jag som bäst stod där och begrundade min tumme kom en ambulans körande på andra sidan staketet hos grannen. Fick reda på senare att det var grannens son som insjuknat i scharlakansfeber och det var ju allvarligt på den tiden. Har för mig att han ej klarade av denna sjukdom, är ej helt säker.

En leksak.

Tyckte den var ljusblå, vacker med sina medar och tillverkad av far. Jag gungade en hel del på den, men vet ej vart den tog vägen efter avfärden till Värmland. Hade för mig att far gjorde två lika dana gunghästar, till vem vet jag icke, men troligen till hyresgästens flicka "Solbritt" en trappa upp.

Resan till Värmland.

Minns inte så mycket, men låg på en bänk vid någon station och vilade där ett byte av tåg mellan Stockholm och Säffle, kan ha varit vid Kil för där kunde byten av tåg ske.

Framkommen till Säffle var vi på besök i en charkuteriaffär, minns att det ”rann vatten” utefter skyltfönstret och att jag fick prinskorvar av en farbror bakom disken. Vid senare vetskap skulle denna farbror vara bror till min okände morfar. Detta kan ha varit år 1937 då vi flyttade till Värmland eller vid besök något år tidigare.

På plats i Byn, Eskilsäter.

Byn i Eskilsäter socken längst ut på Värmlandsnäs, så när som c:a sex kilometer. Här bodde vi på andra våningen i stort hus som inrymde handelsbod och poststation, där lantbrevbärarna utgick ifrån. En av dessa två herrar gifte sig 1939 med min mor. De var gamla klasskamrater sedan skoltiden.

Mor som utbildat sig till sömmerska och tillskärare i Skuru försörjde sig på sömnad till damernas glädje, kunder fanns det en hel del.

Omkring oss i Byn hade vi kyrkan några bondgårdar samt ett sågverk där jag och min nyvunne kamrat Rolf lekte i sågspånen bl.a. Vi hade inte så långt till bad i Vänern och bara två-tre kilometer till min mormors gård där vi fick god mjölk så ofta som behövdes.

Inom två hundra meter låg småskolan som jag sedermera skulle påbörja livets lärdomar. Detta var året 1939 i augusti, samma år jag skulle fylla åtta. Varför så sent i livet, just därför att jag var född så sent på året. Vid denna tidpunkt hade vi flyttat till Skogsbacka, fem kilometer söder ut.

Skogsbacka, Eskilsäter

Hösten 1939 flyttade vi till en timrad stuga nästan längst ut på ”Näset”, (två kilometer från sydligaste udden “Ladholmen”). Stugan ägdes av en fyrvaktare Wahlstedt på Aspholmen. Stugan bestod av ett rum och kök samt inredd vind för mig och syrran sommartid. Kommande vintrar under 40-talet blev mycket snörika och kalla, en del nätter, ned emot 35 - 40 minusgrader.

Denna höst vigde sig mor med sin gamla skolkamrat vid namn Gustav som blev min styvfar i många år. Gustav började sin arbetsbana som många från denna trakt på sjön. Det var gott om skutor på Vänern i början av 1900-talet. Tyvärr skadade han sig i ena armen då han fastnade i skutans diselmotors balanshjul. När hans fader Johan slutade med sin tjänst på Posten som lantbrevbärare övertog sonen Gustav denna tjänst. Gustav var en mycket snäll person, var omtyckt runt omkring i socknen. Då denna tjänst ej var på heltid fick penningkassan drygas ut med diverse andra arbeten som bland annat bestod av skogs-eller skördearbeten.

Oktober 1940 föddes vår halvsyster Ebon som tyvärr avled i dubbelsidig lunginflammation januari 1941. Efter två besök hos läkare nattetid i kall taxi med gengasaggregat, (gengasaggregat användes i stället för bensin under krigsåren) försökte föräldrarna med hjälp av distriktsköterskan hålla hjärtat igång genom att doppa Ebon i öm somt varmt och kallt vatten den sista tiden av hennes liv. Minns även hur den lilla kroppen var blåaktig till färgen. Min morbror Gunnar höll kistan i sin famn under hela begravningsakten, (det måste kännas i armarna även om han var en riktig kraftkarl).

Med lastbil nästan genom isen

Dessa kalla vintrar på 40-talet gjorde att hela Vänern blev igenfrusen av is, vilket medförde att många med lätta bilar körde mellan Värmlandsnäs och Västgötska orter på södra sidan av Vänern.

Minns att en eftermiddag skulle en bekant som var ägare till en lastbil med styvfars hjälp hämta grovt grus på en holme och lycklige jag fick följa med. Fick också se hur höga isbergen kunde bli (minst 10-15 meter höga) från min sittplats emellan de vuxna karlarna. Vi färdades utefter stränderna på östra sidan av “Näset”, på flera ställen hade isen ”kravad” upp till höga isvallar mot stranden, där hade det inte gått att komma in på fast mark. (Med ordet ”kravad” menades att vattnet blev till islager och växte i storlek vilket kunde bidra att en båt blev nedisad och kunde sjunka under vattenytan av tyngden). När lastningen var klar och det redan börjat skymma blev färden hem inte som vi tänkt oss. Såg på de vuxna där jag satt att allt inte stod rätt till då de satt med öppna dörrar och konstaterade att det blev ”rosor” i isen av tyngden, och det bådade inte gott.

Rätt som det var gick högra framhjulet genom isen i en trolig smal strömfåra, men studsade upp, därefter hamnade bakhjulet i samma fåra och där satt vi fast. Enda lösningen var att skyffla av allt grus på flaket samt med hjälp av lastbilsflakets lämmar väga upp bilens bakhjul så färden kunde gå vidare, men då var klockan mycket sent på kvällen och allt slutade väl. Väl hemkommen hade ett antal personer samlats för att påbörja sökandet efter ”grusspecialisterna”, men glädjen blev stor att allt hade gått bra.

Mörka vinterkvällar i början på 40-talet

Mörka höst- och vinterkvällar blev många i karbidlampans sken, det var krig och någon el fanns inte att tillgå och mörkläggning var det. Fiske var ju en nödvändighet och då var kvällarna bra att ta till för bindning av ryssjor samt anskaffning av lämpliga grangrenar till bågar och gejdrar (ringar).

På våren skulle dessa sättas i sjön i lämplig vassvik för att fånga gädda, abborre, ål eller brax. Vi hade tillgång till vatten som ägdes av två fastigheter i kommunen, (Sörkrog och Åkerslund). Mycket av den fisk som fångades sändes i fisklådor med is till fiskhandlaren och det blev några kronor till nytt garn,  t.ex. till lakstrutar (liknande ryssja som hängdes i en lång lina över sandbotten på hösten eller tidig vinter före isbildningen).

De största gäddorna på 12 – 16 kilo spändes upp med pinnar och saltades, därefter fick de soltorka till kommande tillagning liknande lutfisk med vitsås.

Båten

I början av samma tidsperiod införskaffade jag mig en båt av typ ”Vättersnipa” cirka 4.5 meter lång med två par åror och ett sprittsegel av bomullstyg. Båten var välskött och säljaren hette Eriksson och var traktens busschaufför. Kostnaden var hela 150 kronor. Båten använde vi mycket, jag och en god vän till familjen som hette Arne och som var ”fiskarkompisen”. På höstarna när isen började lägga sig måste man placera båten längre ut i viken så öppet vatten kunde nås, även med att skjuta båten på nylagd nattis. Ibland hände det att man trampade igenom isen och fick snabbt häva sig upp i båten så vattnet inte trängde sig in i stövlarna som hade träbottnar då det var brist på gummi.

En kall och blåsig otursdag

Denna dag var vi rätt så långt ute på ”Dalbosjön”, Vänerns västra sida av “Näset” för att lägga lakstrutar, men lyckan stod oss inte bi. Djupet var mer än vad vi beräknat så allt gick förlorat (c:a 30 stycken strutar). Vi draggade ett tag men vi fick inte tag på dem igen. Vinden piskade i rätt så ordentligt så vi tog det säkra för det osäkra och hissade seglet för hemfärd. Efter tjugo-trettio minuter (halva sträckan hem) märkte vi att allt blev nedisat och vid en vindstöt blev liken rena från segelduken. Det var bara till att suga tag i årorna som blev som isklumpar och båten blev allt tyngre av nedisningen. Väl kommen till iskanten för att dra upp båten sista biten på isen var det bara 6-7 cm kvar av relingen ovan vattenytan, det var bara att få loss isen från båten först för att den skulle bli lätt nog.

Det var mycket behagligare när våren kom då man kunde sätta ut ryssjorna och vittja dem i solvärmen.

Ett arbete varje vinter

Då var det dags att ta upp is för sommarens behov. Elektriska kylskåp vid denna tidpunkt var inte att tänka på och jag vet bara att det var vi som fått tag på ett ”isskåp” som såg ut som en gammal kommod med dörr framtill och med hylla för maten. Upptill var ett lock av trä och en försänkning av galvad plåt som man lade en mängd isbitar i.

Hur fick man tag på is och hur förvarade man den? Mycket enkelt, när isen på sjön blivit tillräckligt tjock, 30-60 cm, gjorde man upp en vak och sågade ut ett antal större isbitar ungefär 60-70 cm i fyrkant (kallast blev det för honom som stod under isen för att dra i sågen). Sedan kördes isblocken hem på släpa eller en släde.

Hur förvarades isen? Man hade som regel byggt upp en kvadrat vars sida kunde vara omkring 4-6 meter och två meter hög, allt efter var och ens beräknade behov. Fyllde denna kvadrat med mycket sågspån från sågverken som fanns lite var stans. Häri lade man isen och vid behov grävde man fram ett isstycke och högg småbitar ur det samt täckte över med sågspån igen.

En period med musik

Arnes yngre bror var mycket duktig på dragspelets svåra konst. Jag satt många kvällar och helgdagar med honom och lärde mig en hel del, kunde till och med plocka ut tonerna på gehör. När våra snickare (se nedan) var på plats fick jag träna på “Pastorns” dragspel så mycket jag ville, något eget fick jag inte råd med. Pastorns blivande svärson och ej religös var duktig på gitar, så vi satt mycket tillsammans och hade trevliga stunder. Yngve hade även en trio som spelade dansmusik här och där, när trummisen slutade fick de problem med den nya som hade svårt med takten, då kom Yngve på ideén med mig, så slagverkets “enkla” konst sysselsatte mig i ett par tre års tid. Pingsthelgen jag konfirmerades var det kyrkan på dagen och dansbanan på kvällen.

Solhaga kommer till

Omkring 1943-44 påbörjas planeringen av Solhaga på en tomt mellan Skogsbacka och Sörkrog. Ett uthus för ved och smådjur fanns redan färdigt på tomten med ett väl tilltaget ränne. Huset skulle bli i två plan på totalt cirka 125 kvm med källare för mat, tvätt och vedpanna bl.a. När grunden var färdig anlitades fem duktiga snickare från Spiken på andra sidan Vänern. Dessa skulle transporteras fram och åter varje helg. Vid en helg som de måste över var vädret så blåsigt att de vanliga ”transportörerna” från Lurö vägrade att färden över sjön utan det var en annan person som tog risken och allt gick väl. Vid återvägen dagen efter var stormen lika hård, men mellan Lurö och Kållandsö möter de en man i en segelkanot av duk med två tomma karbidburkar (karbid användes till belysningsarmaturer under kriget) på vardera sidan av kanoten, givetvis fastbundna. Denna man var ju känd på båda sidor om Vänern. Han var en kraftig karl på två meter och tänder som en häst. På Värmlandsnäs kallades han för ”Kruska” efter som han levde för det mesta på det samt på hårda egenhändigt bakade brödkakor som torkades ovan spisen i ett gammalt torp. På Kållandsö kallades han för ”Sven på gaveln”. Han var även känd som god poet genom att dikta vackra verser om blommor till varje flicka han lärde känna. Min syster blev kallad för ”Blåklocka”. Riktiga namnet var Sven Löfgren, och lär varit utbildad ingenjör. Hans bror var visst en känd advokat. På bygget fick jag lära mig att använda såg och hammare samt hjälpa till att “skråspika” väggplanken på två ställen så dessa ej skulle kunna slå sig, (bli skeva).

Vid Rosenborgs Säteri

Sent en lördagsnatt någon gång på 1940-talet var jag och en kamrat Per Rask på väg hem från Folkparken. När vi kom fram till Rosenborgs Säteri vid dess uppfart fick först Per se ett lyse bakom vägrenens buskar, som även jag såg klart och tydligt. Vi steg av våra cyklar för att beskåda denna varelse. En person med slokhatt (liknade en man), en lyckta i höger hand och i den vänstra något ljust stycke liknande tyg. Vi stod stilla cirka 30 meter från personen när han korsade landsvägen och fortsatt på en mindre väg mot en gård väster ut, och han rundade ett timrat magasin.

Vi cyklade cirka hundra meter framåt och stannade på en plats där vi skulle kunna se personen gående på den mindre vägen bakom magasinet, men tyvärr, han kom aldrig fram där.

Frågade min mor dagen efter, som liten bodde på Rosenborgs Säteri. Hon svarade med orden, att på den gården kunde vad som helst hända, hon som var lite cyniskt hade sett mycket underliga händelser både dag som natt på denna gård.

Slutet på skoltiden

Skoltiden varade i sex långa år med någorlunda hyfsade betyg. Kommande januari – februari 1945 skulle första delen av fortsättningsskolan påbörjas med konfirmationen snarast därefter. Vid denna tid bodde jag hos min mormor Anna, det var så kallt och mycket snö så när grannens pojk Leif och jag skulle till Prästen så kunde vi gena över åkrarna med cykel för snön gick över gärdesgårdarna och skaren var mycket hård. Året därpå skulle fortsättningsskolans sex sista veckor under samma månader slutföras vilket jag krånglade mig ifrån. Varför förklarar jag senare.

Under denna tid hade jag nästan flyttat mitt boende till min mormor (det var bara cirka sex kilometer mellan mitt hem och mormors gård) och hennes söner som skötte om gården med den äran. Den älste sonen John hade redan flyttat hemifrån vid denna tidpunkt och under denna vinter flyttade även den yngste sonen Gustav till sin tillkommande, jag minns hur tråkigt detta var och jag satt bakom tömmarna för slädfärd till väntande buss. Nu var det bara Gunnar (mellansonen) kvar hemma. Här kom jag i kontakt med alla djur som förekom på en gård vid denna tid samt hur en gård och dess skog skulle skötas. Detta var lärdomar som jag haft nytta av i hela mitt vuxna liv. Dagens arbete påbörjades före klockan sex med mjölkning för hand, (mjölkmaskiner var mycket sällsynt) och avslutades klockan tjugotvå med nattutfodring av hästarna. Kan nämna att lunchen varade i två timmar med vila för djurens skull.

Det kunde hända saker som när vi var i skogen för gallring och upprensning så fick Gunnar se att jag hade blod på byxorna och vid granskning hade jag satt yxan mitt på knäskålen. Det blev att ta sig hem genom skogen för omplåstring, mormor ville åka till en doktor, men jag vägrade. Ärret finns kvar än idag in på tvåtusentalet.

Trots det nyttiga med detta liv, så hade jag inte tänkt mig att fortsätta med livet som lantbrukare utan när sommar var på slutversen fick jag se en annons om en yrkesutbildning i en av skolorna i Säffle. Detta gjorde mig nyfiken, och då fick cykeln komma till hjälp att transportera mig dessa 3,5 milen till den stora köpingen (Säffle blev stad 1950) för att träffa skolans rektor. Så enkelt blev nu inte detta, då jag inte fyllde femton år för än i december detta år och villkoren var femton fyllda. Rektorn var mycket positiv och ordnade dispens samt hjälpte mig få statligt stipendium för inackorderingskostnaderna då min kommun nekade sådan ersättning.

Grunden till det mekaniska kan ha varit det jag vid besök hos ortens smed vid namn Gyberg. Jag blev fachinerad av de enkla maskinerna han hade samt redan då hans egenhändigt gjorda vindkraftverk som gav 12 eller 24 volt likström för belysning i deras lilla stuga.

Efter yrkesskolan

Yrkesskolan var väl ömsom vatten, ömsom vin. Jag led aldrig av tillvaron som “mönsterelev”, jag var utsedd som ordningsman båda åren som skoltiden varade. Bland annat bytte jag ut min standardcykel mot en racercykel, fick ge 150 kronor emellan och det var vad jag fick för båten som jag sålde till en granne ute på “Näset” Birger Rudqvist.  I samband med cykelaffären kom jag i kontakt med cykelklubben “Sif” där jag tillbringade åren som junior. Mins första träningstävlingen då det blev lite disbyt, jag ville inte starta före klubbens sprinterstjärna på kort distans, två mil, jag ville inte bli omkörd så snabbt utan fick starta som sista man. Resultatet blev överraskande vinst med tio sekunder och lyckan var gjord. Jag blandade cyklingen med skid-och löpträning i liten skala.

Mitt yrkesverksamma liv började på Bruce Motorverkstad som svarvare, där var jag bara i tre månader. Fick en förfrågan från Billerudskontoret om en tjänst efter vår cykelklubbs sekreterare som bl.a. ritare. De kände till mig där då en av ingenjörerna var lärare i maskinritning under min utbildning. Där fick jag renrita i tusch tekniska skisser av tekniske överingenjören, samt även ansvara för ljuskopiering och fotoframkallning, som jag sedermera blev intresserad mer av.

Vid denna tidpunkt hade jag börjat läsa teknikerutbildning på korrespondens inom maskinteknik samt även radioteknik. Insåg att jag måste få mer av teknisk praktik, så efter sex månader på Billerud fick jag ett arbete på Källe Regulatorer där jag var kvar till den 21 januari 1951 då färden ställdes till Partille och Göteborg nitton år gammal tillsammans med en äldre arbetskamrat vid namn Bertil.

Efter detta började en ny era i mitt liv.