Min mormor Anna Johanna Bengtsson 1884 – 1973.
Av barnbarnet Bror Palmberg
Allt om mormor Anna är från mina egna minnen med eventuellt vissa citat från släktingar i min närmaste omgivning.
Det var på denna gård min mormor Anna föddes den 16 november 1884. Fadern var Börje Bengtsson 1857 - 1946 som var gift med modern Anna Josefina Svensdotter 1857 – 1919.
Fadern är född på Halvbondagärde N:r 1, Tvååker, Hallands län. Modern är född i Brunsens, Angryd, Sibbarp, Hallandslän.
Omkring 1901 flyttade familjen Bengtsson från Halvbondagärde till en gård Guttane, Tveta socken, Värmlands län. Ur Värmlands Anor nr 2007:2 beskriver Claes Åkerblom mera om hur många Hallänska lantbrukare skaffade sig gårdar i Värmland. Många stannade kvar och andra återflyttade till Halland av olika skäl.
Mina minnen härstammar från mitten på 1930-talet och framåt då jag med mor som skilde sig, flyttade från Skuru, Nacka kommun, Stockholms län.
Mor Anna som hon kallades av familjen i dagligt tal blev ju tragiskt nog änka redan vid femtiett års ålder. Maken Wilhelm Nilsson 1883 – 1933 hade redan då avlidit efter en tragisk slåtterolycka.
Vid denna tidpunkt hade familjen skaffat sig en gård i Valdersrud, en by bestående av flera gårdar i Eskilsäter socken.
Nu skall vi gå lite mer tillbaka i tiden, till omkring 1904 – 1906. Vid denna tidpunkt bodde mormor Anna som ogift på Guttane gård, Tveta, strax utanför Säffle köping (som blev stad nyår 1950). Här träffade hon en jämngammal pojke vid namn Emrik Nyberg. Då hände samma sak som med många andra unga par, mormor blev med barn och födde min mor januari 1906, som dog 1999. Detta föll ej i god jord utan fadern antecknades som okänd i födelseboken, vilket var mycket vanligt. Orsaken vet jag ej, men familjen Nyberg var välkänd på orten och namnet Nyberg är mycket välklingande i stora delar av landet.
Året 1906 lär hon ha träffat sin älskade Wilhelm Nilsson 1883-1933 och de gifte sig den 12 mars 1907 i Tveta socken. Wilhelm tog väl hand om min mormor och min mor, blev härmed min styvmorfar. (Men minnet av honom och likaså min farfar och farmor finns bara foton kvar, därför vill jag med dessa enkla rader skriva ned minnena av min mormor).
Tiden före gården Valdersrud var Wilhelm kusk på Rosenborgs Säteri i Eskilsäters socken, längs ut på Värmlands Näs södra udde. Här bland annat var min mors första år i livet.
Därefter föddes sju barn som följer:
John Vilhelm 1907-1981, Karl Erik Gunnar 1909-1996, Ruth Josefina 1911-2009, Astrid Kristina 1914-2008, Edit Emmy Viola 1917-2005, Gustav Evert 1919-2004, och till sist Vera Anna Margareta 1922-. Alla välartade och skötsamma personer under sin livstid.
Familjen samlad 1933 efter Wilhelms begravning. Foto ur Gunnars album.
När mor, min syster och jag flyttade till Byn, Eskilsäter 1938, var detta inte så långt från gården i Valdersrud där vi allt som oftast traskade över ängarna för att hämta något som korna lämnat till oss, så våra kroppar inte skulle bli alltför kalkfattiga.
Jag minns mormor redan då började bli till åren kommen av hårt arbete när hon stressade med hucklet om håret ut för att sköta om djuren, men hon hade alltid lite tid för barnbarnen när vi kom på besök, vilket skedde allt som oftast. Det var roligt med alla djuren som fanns, hästar, kor, höns, grisar samt inte förglömma katter och jakthund.
Gården var ej ”motordriven” utan motorn var två till tre hästar, tio till tretton mjölkkor som morgon och kväll mjölkades för hand. Därtill kommer ett antal grisar och höns. Ägg och fläsk var även detta en viktig inkomst. Därtill kom allt arbete vad ett normalt hushåll innebär. När kvällen kom drog mormor sig alltid tillbaka till sin lilla kammare strax efter klockan tjugotvå, troligen med att läsa några rader ur Bibeln som alltid låg på sängbordet. Hon var inte religiös, men hade sin starka tro på högre makt.
T.v. ladugården t.h. stallet med utrymmen för höns och grisar,
Fotot från1995 vid ett besök, bostadshuset var redan förfallet.
Då andra världskriget bröt ut 1939 var alla flickor utflugna utom den yngsta som lämnade hemmet 1941, och tre starka bröder där den äldste likaså 1941 flyttade hemifrån. Dessa år blev mycket tuffa för min mormor då pojkarna blev inkallade i kronans tjänst. Då var det grannar, min mor med min styvfar som var frikallad, men med i hemvärnet som ställde upp för mormor och gårdens skötsel många gånger. Skall även sägas att pojkarna fick s.k. skördepermissioner då och då.
Sommaren juni1945 kom jag själv in i bilden då skolan var avslutat och väntade på fortsättningsskolans sex veckor i januari-februari 1946 samt konfirmation. Den kalla och snörika vintern 1945-46 flyttade även yngste sonen till sin tilltänkta, så mellansonen Gunnar och jag blev ensamma med mormor och göromålen på gården.
(Detta år fram till september 1946 samt mitt sommarlov 1947 fick jag lära mig mycket av allt som skulle göras och skötas på en gård som jag haft mycket nytta av i hela mitt verksamma liv som ungdomar av idag 2014 aldrig kommer i närheten av).
Tiden härefter blev mycket tung både för mormor och sonen Gunnar som ensamma kämpade vidare. Jag minns att redan på min tid hade mormor besvär med sina fötter, jag vet att min mor och säkert flera med henne försökte få mormor att gå till en doktor. Tyvärr tog detta beslut för lång tid att genomföra så det hade redan blivit kallbrand i en av stortårna som fick amputeras bort, med tiden fick hela underbenet amputeras. Detta blev en mycket svår tid för mor och son på gården. Visst fanns hjälp, men jag minns vid besök (som inte var så ofta) hur jobbigt det måste vara med en protes och sköta alla sysslorna, men mormor kunde ju vara envis i överkant.
Med tiden fick mormor även amputera det kvarvarande benet och då gick det ju inte längre att vara kvar på gården utan efter sjukhusvistelsen flytta till ett äldreboende i Säffle.
Vid ett besök i början av 1970-talet verkade hon ha livslusten och envisheten kvar och jag tror hon trots alla motgångar var nöjd med sitt leverne.
Mormor Anna avled på Tingvallagårdens äldreboende i Säffle den 5 augusti 1973. Begravdes i familjegraven på Eskilsäters kyrkogård den 11 augusti 1973. Stora delar av familjen var samlad vid graven och äldsta sonen sade några vänliga ord. Jag själv tackade för många fina stunder på gården för barnbarnens räkning.